Aut Adryan aut nihil!

2011-09-17T14:16:00.000+02:00

***

Att vi är ännu ett 13:e folk av det judiska brukar jag ljuga om. Fantasier om att tillhöra ett utvalt folk är för stunden säkert. Men känslan av seger stannar inte länge eftersom detta även är en plats där man dör ganska snabbt och inte blir pånyttfödd. Ja, i en fängslad kropp som min är en sådan känsla naiv eftersom ansvaret som övermänniska är alldeles för stort för en vekling.

Smärtsamt lär jag mig: övermänniskor stannar inte särskilt länge i kropp och själ, utan vandrar snabbt vidare och lämnar efter sig yviga explosioner. Jag sörjer och begråter detta, mestadels i hemlighet, låtsats som om det regnar och bluffar mig själv genom att tro att segern tillfaller den som lyckats knulla.

Samtidigt som jag skriver detta känner jag en kraftfull kärnreaktion i braxan. Hjärnan fylls med dagdrömmar och i hemlighet betraktar jag faktiskt dig genom ett öga när dina händer känner på mina. Den mjuka sensationen av din hud mot min delar segern med en stympad kuk som försöker resa sig. Det både äcklar och skapar mersmak men det är slutligen morgonen som får avslöja hur kraftmätningen gick och efter bästa förmåga skapas faktiskt ett falskt lugn eftersom natten alltid noggrant har avslutats med krampaktiga, men ömma omfamningar.

***

2011-09-17T13:39:00.000+02:00

Mina tankar splittras av svagt skiftande minnesskärvor om den förbjudna älskogen mot stängslet där i trädgården.

Kommer du ihåg denna sista gång?

Alla brev som avslöjar vår kärleksaffär är nu brända. Alla mina känslor investerade i dig smakade allt för mycket ungt offer, att de nödgades grävas ner i en omärkt grav.

Varje morgon slår jag nu i stället upp ögonen till en falsk tillvaro som känns någorlunda ångestfri, men fortfarande vet jag att någonstans inuti mig leker helvetet.

Å nu slår det mig hur det så fantastiska ”lyckliga livet” blundar för livets fobi och upptäckts enbart av människor som blinkar långsamt. Begråt mig, snälla käresta. Hys känslor för min bortgång, uppskatta nödvändigheten i nödslakten av mig.

Om en timme ska allt vara klart.

2011-08-19T12:07:00.002+02:00

Viljan att leva hänger inte uteslutande på något så tarvligt som livskvalité. Det finns många existenser som lever på grund av ren och skär jävelskap, där bitterheten och ilskan är självaste urkraften.

Livet måste därför förstås i många vinklar och en sida av livet är att det är ofullständigt, att själva framväxten av det vi kallar ”liv” och ”kultur” bara har skett genom en evolutionär olycka.

Det är existensen, vetskapen om dess ”värdelöshet” och ”ondska” som bryter ner människan. Därför är det just här, när man är på ”botten” av livet som kärleken till livet verkligen kan ta fart och för dessa fåtal människor, där födelsen redan hunnit bli ett hemskt minne och det inte längre handlar om de tycker om livet eller inte, så är det tristessen de håller stången och inte döden.

Att vara uttråkad är alltid värre än att bara vara vid liv och efter ”Gud” måste väl ändå tidlösheten räknas som en av de största fiender till människan eftersom det är i tidlösheten som människan kan tvingas att leva i evigheten. Denna eviga tristess där döden har större funktion än livet är en paradox som tynger människan, vetskapen om att livet är svårare att förstå syftet till än döden gör ont. Döden förstår vi enkelt genom att den tar kål på tiden och på samma gång tar bort möjligheten att vara ”evig” och gör därmed domen till det som gör mest ont i livet, att vara sysslolös verkningslös. Av denna anledning är det inte dödsskräck människan lider av utan en generell fruktan för livet.

2011-08-05T13:16:00.003+02:00

Som handikappad är egentligen mitt liv inte ”normalt” och i en neutral värld styrd av ”naturen” hade jag och mina gelikar varit utplånade men eftersom mänskligheten har bemästrat naturen så har det gjort det möjligt för trasiga människor att leva. Det går aldrig för mänskligheten att vrida en sådan utveckling tillbaka och göras ogjort.

Naturen kan inte längre ”ha sin gång.” Vi människor kan alltid lägga oss i. Det naturliga urvalet är undergrävt genom att det ofta sägs att livets uppkomst bara är en slump och det som faktiskt har hänt är att vår ”sjukas” personliga situation, ”oturen att bli sjuka” har fått en mening i universum och att denna ”nya” position nu kräver en inställning som säger att allt är möjligt till och med det omöjliga.

Vad är skönhet?

2011-08-05T12:43:00.003+02:00

Jag ser det som ett levande lik med stål i blicken, som ett köttstycke som inte fallit för frestelsen att dö trots att allting runt omkring henne har slagits i bitar. Skönhet är således ett enda ting: ett köttstycke med själ.

Det perfekta igentinget.

2011-08-03T20:49:00.001+02:00

Den perfekta människan är som det perfekta tillståndet något smaklöst, doftlöst och osynligt. Ett kallt, materiallöst ingenting som i det fysiska rummet inte upptar någon plats. Men detta tillstånd är till ingen nytta för människan då det är fullkomligt bedövat, orörligt och perfekt. Ljus och eld, de två ultimata krafterna i universum saknas i detta tillstånd, det är som att vara kall och död.

2011-08-03T19:56:00.000+02:00

***

Min orörlighet gör att jag själv inte alltid kan avgöra var jag börjar och var jag slutar, det kanske avslöjar en brist i min individualisering. Vad vet jag? Oavsett så känns det ibland som om tyngdkraften inte bara pressar ner min kropp i marken utan även min tankeverksamhet. Det känns som jag hela tiden pressas mot underjorden och allt mänskligt blir nästintill obegripligt.

Tiden slår till ännu en gång.

De sovande och de vakna. De förstoppade och de tömda. Eviga fiender. Plåga och tortyr.

2011-08-03T18:00:00.002+02:00

Uppkomsten av främlingsfientlighet kan kanske mänskligt illustreras så här:

I mörkret ter sig allt mänskligt som främmande skuggor. Det ser ut som en blandning av troll och neandertalare som kommer stormande in i ditt rum, allt blir fientligt och känsligt, känslan som uppstår är försvar. Du måste försvara dig för att överleva. Det är faktiskt inte så konstigt att rasism och främlingsfientlighet uppstår när sömnlöshet existerar.

En möjlighet är att fascismen härrör från kroppens förtryck. Det finns många exempel på hur den uppstått när den svage krävt sin rätt, men det perfekta exemplet är ändå andra världskriget som måste ses som den genuine förlorarens hämnd över vinnaren. Här kopplas kroppens förtryck tydligt samman med fascismen och alla övriga existerande auktoritära doktriner.

Mörker, galenskap skrivet under sömnlöshet.

2011-08-03T17:59:00.001+02:00

Ljus.

2011-08-03T17:57:00.002+02:00

Människan är det viktigaste vi har. De flesta människor existerar i sina ögon och därför är det aldrig positivt att undvika andra människors blickar, det är lite samma sak som att kränka någon.

2011-08-03T17:28:00.002+02:00

I tanken är man till största delen tyst, ögonen fläckar mest över horisonten och fokus är på något obetydligt. Just i detta ögonblick kliar det på min näsa men luften i mina lungor är slut så jag orkar inte säga vad det är som stör mig, jag fortsätter att tänka men kliningarna ökar då till nivåer av det olidliga. Jag kan inte längre motstå dess terrorism och jag ger efter så jag grymtar upproriskt ett oljud. Assistenten fattar givetvis ingenting och trycker mig tafatt åt sidan i rullstolen. Plötsligt får jag luft i lungorna och säger med en livlig stämma: ”Idiot! Vad fan sysslar du med?”

Fan vad gör jag, tänker jag då frustrerat. Jag som om en minut kanske behöver berätta att jag är hungrig, hur man bäst tar i mig när man hjälper mig eller var Gud bor någonstans. Men istället har en meningslös explosion av ilska återigen kommit ut och tagit över situationen, fått kommunikationen att brista så att det inte finns några broar kvar och fått mig att mestadels av tiden tycka att assistenterna är fula främlingar som invaderat mitt hem.

Det stora återvändandet.

2011-07-28T19:37:00.002+02:00

Den nya Guden har efter korsfästelsen utvecklats till en Gud som förstått fasan i sin egen hjälplöshet och har genom detta verkligen vunnit förmågan att som Gud vara människan till hjälp.

2011-07-28T19:32:00.002+02:00

Det finns trots att många försöker säga annat en större förståelse och en skärskådande nyfikenhet hos de mäktiga när det gäller deras innersta mest privata tankar om ”de svaga”. Denna kanske för vissa överraskande ömhet är familjär och handlar om att de mäktiga och de svaga delar samma ursprung. Deras förfäder kom en gång i tiden från samma kuk som livnärde sig på botten av samhällshavet med blicken riktad uppåt.

2011-07-28T19:28:00.001+02:00

Rädslan för exempelvis efterblivna kan ha att göra med att de väcker en sådan stark inre beröring som erinrar oss andra om våra stunder av underlägsenhet och låter oss brutalt ana vårt intima förhållande med djurriket. Den (rädslan) är dessutom kopplat till ett dåligt samvete och känsla av att man själv inte levt livets ”goda”.

Vad människan är och inte är.

2011-07-28T19:22:00.000+02:00

Människans roll som kaos i det perfekta uppnås inte ifall vi skulle vara ett perfekt ingenting. Vi har aldrig varit änglar, närmast det gudomliga vi kan komma är demonen. Jesus är inte vägen utan Judas och i myten om paradiset är reptilen ”sanningen”. Rättesnöret blir läskigt nog Satan, den fallne ängeln, den evigt utestängde och den brinnande.

2011-07-28T19:09:00.000+02:00

Liv som krig ter sig att ibland ha två stridande parter; de rörliga och de orörliga. Livet rör sig och döden stannar upp. Detta är relationen till hur allt förhåller sig. Stilla tid och tid som rör sig. Jag själv tillhör kategorin de orörliga och det första man lär sig är att det finns en maktlöshet med att inte kunna röra sig. Allt man ”gör” känns overkligt och alla handlingar blir bara på ”låtsats”. Hos en väcks känslan av oförmåga att ta ansvar och maktlösheten ter sig uppenbar.

Konspirationer och det mänskliga tänkandet.

2011-01-05T16:46:00.001+01:00

"Det mänskliga sinnet är som en dator. Oavsett hur effektiv den än må vara så är den inte bättre än den information som flödar in. Om det är möjligt att kontrollera flödet av information, så spelar det ingen roll hur intelligent en person må vara, då är det fullkomligt möjligt att programmera vad han/hon ska tänka. Och ja, det är även möjligt att programmera människor att bara skratt när ordet konspiration nämns."

Ett slags farväl.

2010-10-02T19:55:00.004+02:00

En nära anhörig har precis dött och plötsligt, från ingenstans säger livet till en att dra en lättnadens suck. Det är som om ett viktigt frontavsnitt i fältslaget som är mitt liv för stunden blivit upprensat, det låter kanske en aningen morbidt men för mig är det som om en flaskhals faktiskt har försvunnit och det enda jag kan säga är tack.

Ni minns kanske slaget vid Thermopyle? Det har ännu en gång avslutats, trehundra spartaner och en kung har dött men en familj, ett arv har räddats och kan nu gå vidare.

Det brukar sägas att en fri ande vet när hans eller hennes svärd är brutet, när det är tid att dö, när det är läge att ta makten i egna händer och verkligen ge upp. Ja, och för mig visste du verkligen när det var tid för dig att dö.
Visst, du kunde ha blivit en charmig liten gubbe på ett ålderdomshem, men det hade inte varit du. Nej, det som hände det var verkligen du, en egocentrisk narcissist, en skådespelare uti i fingerspetsarna vars avslut måste ske med en smäll. Alla skulle veta, ingen skulle kunna fuska, samtliga i din närhet skulle tänka och reflektera över frågan vem var han och vad betydde han egentligen för mig.

Historien eller en människas förflutna gör antingen nytta eller skada. Fastnar man i det som varit eller det som skulle kunna ha varit fylls man enbart med skuld och ett livsförnekande breder ut sig. Den gnällande dvärgen tar över och livet, vardagen blir till ett evigt gnäll där den dansande filosofen är en omöjlighet. Det är här som en människa förlorar livslusten.

Tack Morfar för allt.

"Det som är ont är gott!" sa Judas innan han hängde sig.