Ni minns kanske slaget vid Thermopyle? Det har ännu en gång avslutats, trehundra spartaner och en kung har dött men en familj, ett arv har räddats och kan nu gå vidare.
Det brukar sägas att en fri ande vet när hans eller hennes svärd är brutet, när det är tid att dö, när det är läge att ta makten i egna händer och verkligen ge upp. Ja, och för mig visste du verkligen när det var tid för dig att dö.
Visst, du kunde ha blivit en charmig liten gubbe på ett ålderdomshem, men det hade inte varit du. Nej, det som hände det var verkligen du, en egocentrisk narcissist, en skådespelare uti i fingerspetsarna vars avslut måste ske med en smäll. Alla skulle veta, ingen skulle kunna fuska, samtliga i din närhet skulle tänka och reflektera över frågan vem var han och vad betydde han egentligen för mig.
Historien eller en människas förflutna gör antingen nytta eller skada. Fastnar man i det som varit eller det som skulle kunna ha varit fylls man enbart med skuld och ett livsförnekande breder ut sig. Den gnällande dvärgen tar över och livet, vardagen blir till ett evigt gnäll där den dansande filosofen är en omöjlighet. Det är här som en människa förlorar livslusten.
Tack Morfar för allt.
"Det som är ont är gott!" sa Judas innan han hängde sig.