Dagdrömmar.

Att vi är ännu ett 13:e folk av det judiska brukar jag ljuga om. Fantasier om att tillhöra ett utvalt folk är för stunden säkert, men känslan av självklar seger stannar inte länge eftersom detta även är en plats där man dör ganska snabbt och inte blir pånyttfödd.

Ja, i en fängslad kropp som min är en sådan känsla naiv eftersom ansvaret som övermänniska är alldeles för stort för en vekling. Smärtsamt lär jag mig: övermänniskor stannar inte särskilt länge i kropp och själ, utan vandrar snabbt vidare och lämnar efter sig yviga explosioner.

Jag sörjer och begråter detta, mestadels i hemlighet, låtsats som om det regnar och bluffar mig själv genom att tro att segern tillfaller den som lyckats knulla. Samtidigt som jag skriver detta känner jag en kraftfull kärnreaktion i braxan. Hjärnan fylls med dagdrömmar och i hemlighet betraktar jag faktiskt dig genom ett öga när dina händer känner på mina.

Den mjuka sensationen av din hud mot min delar segern med en stympad kuk som försöker resa sig. Det både äcklar och skapar mersmak men det är slutligen morgonen som får avslöja hur kraftmätningen gick och efter bästa förmåga skapas faktiskt ett falskt lugn eftersom natten alltid noggrant har avslutats med krampaktiga, men ömma omfamningar.

Mina tankar splittras av svagt skiftande minnesskärvor om den förbjudna älskogen mot stängslet där i trädgården.

Kommer du ihåg denna sista gång?

Alla brev som avslöjar vår kärleksaffär är nu brända. Alla mina känslor investerade i dig smakade allt för mycket ungt offer, att de nödgades grävas ner i en omärkt grav.

Varje morgon slår jag nu i stället upp ögonen till en falsk tillvaro som känns någorlunda ångestfri, men fortfarande vet jag att någonstans inuti mig leker helvetet.

Å nu slår det mig hur det så fantastiska ”lyckliga livet” blundar för livets fobi och upptäckts enbart av människor som blinkar långsamt. Begråt mig, snälla käresta. Hys känslor för min bortgång, uppskatta nödvändigheten i nödslakten av mig.

Om en timme ska allt vara klart.