Det stora återvändandet.

Den nya Guden har efter korsfästelsen utvecklats till en Gud som förstått fasan i sin egen hjälplöshet och har genom detta verkligen vunnit förmågan att som Gud vara människan till hjälp.

Det finns trots att många försöker säga annat en större förståelse och en skärskådande nyfikenhet hos de mäktiga när det gäller deras innersta mest privata tankar om ”de svaga”. Denna kanske för vissa överraskande ömhet är familjär och handlar om att de mäktiga och de svaga delar samma ursprung. Deras förfäder kom en gång i tiden från samma kuk som livnärde sig på botten av samhällshavet med blicken riktad uppåt.

Rädslan för exempelvis efterblivna kan ha att göra med att de väcker en sådan stark inre beröring som erinrar oss andra om våra stunder av underlägsenhet och låter oss brutalt ana vårt intima förhållande med djurriket. Den (rädslan) är dessutom kopplat till ett dåligt samvete och känsla av att man själv inte levt livets ”goda”.

Vad människan är och inte är.

Människans roll som kaos i det perfekta uppnås inte ifall vi skulle vara ett perfekt ingenting. Vi har aldrig varit änglar, närmast det gudomliga vi kan komma är demonen. Jesus är inte vägen utan Judas och i myten om paradiset är reptilen ”sanningen”. Rättesnöret blir läskigt nog Satan, den fallne ängeln, den evigt utestängde och den brinnande.

Liv som krig ter sig att ibland ha två stridande parter; de rörliga och de orörliga. Livet rör sig och döden stannar upp. Detta är relationen till hur allt förhåller sig. Stilla tid och tid som rör sig. Jag själv tillhör kategorin de orörliga och det första man lär sig är att det finns en maktlöshet med att inte kunna röra sig. Allt man ”gör” känns overkligt och alla handlingar blir bara på ”låtsats”. Hos en väcks känslan av oförmåga att ta ansvar och maktlösheten ter sig uppenbar.