Viljan att leva hänger inte uteslutande på något så tarvligt som livskvalité. Det finns många existenser som lever på grund av ren och skär jävelskap, där bitterheten och ilskan är självaste urkraften.

Livet måste därför förstås i många vinklar och en sida av livet är att det är ofullständigt, att själva framväxten av det vi kallar ”liv” och ”kultur” bara har skett genom en evolutionär olycka.

Det är existensen, vetskapen om dess ”värdelöshet” och ”ondska” som bryter ner människan. Därför är det just här, när man är på ”botten” av livet som kärleken till livet verkligen kan ta fart och för dessa fåtal människor, där födelsen redan hunnit bli ett hemskt minne och det inte längre handlar om de tycker om livet eller inte, så är det tristessen de håller stången och inte döden.

Att vara uttråkad är alltid värre än att bara vara vid liv och efter ”Gud” måste väl ändå tidlösheten räknas som en av de största fiender till människan eftersom det är i tidlösheten som människan kan tvingas att leva i evigheten. Denna eviga tristess där döden har större funktion än livet är en paradox som tynger människan, vetskapen om att livet är svårare att förstå syftet till än döden gör ont. Döden förstår vi enkelt genom att den tar kål på tiden och på samma gång tar bort möjligheten att vara ”evig” och gör därmed domen till det som gör mest ont i livet, att vara sysslolös verkningslös. Av denna anledning är det inte dödsskräck människan lider av utan en generell fruktan för livet.

Som handikappad är egentligen mitt liv inte ”normalt” och i en neutral värld styrd av ”naturen” hade jag och mina gelikar varit utplånade men eftersom mänskligheten har bemästrat naturen så har det gjort det möjligt för trasiga människor att leva. Det går aldrig för mänskligheten att vrida en sådan utveckling tillbaka och göras ogjort.

Naturen kan inte längre ”ha sin gång.” Vi människor kan alltid lägga oss i. Det naturliga urvalet är undergrävt genom att det ofta sägs att livets uppkomst bara är en slump och det som faktiskt har hänt är att vår ”sjukas” personliga situation, ”oturen att bli sjuka” har fått en mening i universum och att denna ”nya” position nu kräver en inställning som säger att allt är möjligt till och med det omöjliga.

Vad är skönhet?

Jag ser det som ett levande lik med stål i blicken, som ett köttstycke som inte fallit för frestelsen att dö trots att allting runt omkring henne har slagits i bitar. Skönhet är således ett enda ting: ett köttstycke med själ.

Det perfekta igentinget.

Den perfekta människan är som det perfekta tillståndet något smaklöst, doftlöst och osynligt. Ett kallt, materiallöst ingenting som i det fysiska rummet inte upptar någon plats. Men detta tillstånd är till ingen nytta för människan då det är fullkomligt bedövat, orörligt och perfekt. Ljus och eld, de två ultimata krafterna i universum saknas i detta tillstånd, det är som att vara kall och död.

***

Min orörlighet gör att jag själv inte alltid kan avgöra var jag börjar och var jag slutar, det kanske avslöjar en brist i min individualisering. Vad vet jag? Oavsett så känns det ibland som om tyngdkraften inte bara pressar ner min kropp i marken utan även min tankeverksamhet. Det känns som jag hela tiden pressas mot underjorden och allt mänskligt blir nästintill obegripligt.

Tiden slår till ännu en gång.

De sovande och de vakna. De förstoppade och de tömda. Eviga fiender. Plåga och tortyr.

Uppkomsten av främlingsfientlighet kan kanske mänskligt illustreras så här:

I mörkret ter sig allt mänskligt som främmande skuggor. Det ser ut som en blandning av troll och neandertalare som kommer stormande in i ditt rum, allt blir fientligt och känsligt, känslan som uppstår är försvar. Du måste försvara dig för att överleva. Det är faktiskt inte så konstigt att rasism och främlingsfientlighet uppstår när sömnlöshet existerar.

En möjlighet är att fascismen härrör från kroppens förtryck. Det finns många exempel på hur den uppstått när den svage krävt sin rätt, men det perfekta exemplet är ändå andra världskriget som måste ses som den genuine förlorarens hämnd över vinnaren. Här kopplas kroppens förtryck tydligt samman med fascismen och alla övriga existerande auktoritära doktriner.

Mörker, galenskap skrivet under sömnlöshet.

Ljus.

Människan är det viktigaste vi har. De flesta människor existerar i sina ögon och därför är det aldrig positivt att undvika andra människors blickar, det är lite samma sak som att kränka någon.

I tanken är man till största delen tyst, ögonen fläckar mest över horisonten och fokus är på något obetydligt. Just i detta ögonblick kliar det på min näsa men luften i mina lungor är slut så jag orkar inte säga vad det är som stör mig, jag fortsätter att tänka men kliningarna ökar då till nivåer av det olidliga. Jag kan inte längre motstå dess terrorism och jag ger efter så jag grymtar upproriskt ett oljud. Assistenten fattar givetvis ingenting och trycker mig tafatt åt sidan i rullstolen. Plötsligt får jag luft i lungorna och säger med en livlig stämma: ”Idiot! Vad fan sysslar du med?”

Fan vad gör jag, tänker jag då frustrerat. Jag som om en minut kanske behöver berätta att jag är hungrig, hur man bäst tar i mig när man hjälper mig eller var Gud bor någonstans. Men istället har en meningslös explosion av ilska återigen kommit ut och tagit över situationen, fått kommunikationen att brista så att det inte finns några broar kvar och fått mig att mestadels av tiden tycka att assistenterna är fula främlingar som invaderat mitt hem.