I tanken är man till största delen tyst, ögonen fläckar mest över horisonten och fokus är på något obetydligt. Just i detta ögonblick kliar det på min näsa men luften i mina lungor är slut så jag orkar inte säga vad det är som stör mig, jag fortsätter att tänka men kliningarna ökar då till nivåer av det olidliga. Jag kan inte längre motstå dess terrorism och jag ger efter så jag grymtar upproriskt ett oljud. Assistenten fattar givetvis ingenting och trycker mig tafatt åt sidan i rullstolen. Plötsligt får jag luft i lungorna och säger med en livlig stämma: ”Idiot! Vad fan sysslar du med?”
Fan vad gör jag, tänker jag då frustrerat. Jag som om en minut kanske behöver berätta att jag är hungrig, hur man bäst tar i mig när man hjälper mig eller var Gud bor någonstans. Men istället har en meningslös explosion av ilska återigen kommit ut och tagit över situationen, fått kommunikationen att brista så att det inte finns några broar kvar och fått mig att mestadels av tiden tycka att assistenterna är fula främlingar som invaderat mitt hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar