***
Min orörlighet gör att jag själv inte alltid kan avgöra var jag börjar och var jag slutar, det kanske avslöjar en brist i min individualisering. Vad vet jag? Oavsett så känns det ibland som om tyngdkraften inte bara pressar ner min kropp i marken utan även min tankeverksamhet. Det känns som jag hela tiden pressas mot underjorden och allt mänskligt blir nästintill obegripligt.
Tiden slår till ännu en gång.
De sovande och de vakna. De förstoppade och de tömda. Eviga fiender. Plåga och tortyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar