Viljan att leva hänger inte uteslutande på något så tarvligt som livskvalité. Det finns många existenser som lever på grund av ren och skär jävelskap, där bitterheten och ilskan är självaste urkraften.
Livet måste därför förstås i många vinklar och en sida av livet är att det är ofullständigt, att själva framväxten av det vi kallar ”liv” och ”kultur” bara har skett genom en evolutionär olycka.
Det är existensen, vetskapen om dess ”värdelöshet” och ”ondska” som bryter ner människan. Därför är det just här, när man är på ”botten” av livet som kärleken till livet verkligen kan ta fart och för dessa fåtal människor, där födelsen redan hunnit bli ett hemskt minne och det inte längre handlar om de tycker om livet eller inte, så är det tristessen de håller stången och inte döden.
Att vara uttråkad är alltid värre än att bara vara vid liv och efter ”Gud” måste väl ändå tidlösheten räknas som en av de största fiender till människan eftersom det är i tidlösheten som människan kan tvingas att leva i evigheten. Denna eviga tristess där döden har större funktion än livet är en paradox som tynger människan, vetskapen om att livet är svårare att förstå syftet till än döden gör ont. Döden förstår vi enkelt genom att den tar kål på tiden och på samma gång tar bort möjligheten att vara ”evig” och gör därmed domen till det som gör mest ont i livet, att vara sysslolös verkningslös. Av denna anledning är det inte dödsskräck människan lider av utan en generell fruktan för livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar