Idén med Marschen för tillgänglighet föddes av mig ur det faktum att vi som var involverade i civil olydnads kampanjen på 90-talet, kände att vi hade brukat det utomparlamentariska alternativet och att det var tid att gå tillbaka till ett mer traditionellt motstånd. Nu år och ett flertal lyckade marscher senare så har ännu en tillgänglighetslagstiftning inte blivit antagen. Det är fortfarande maktens arkitektur som härskar, det är 2013 och jag som handikappad kan fortfarande inte ta flyget, bussen eller tåget.
Försvarare av maktens arkitektur inse: Det utomparlamentariska alternativet har inte övergivits det har bara tagit en paus. Som jag ser det så har skärpningen av assistanslagstiftningen fört med sig en bra sak och det är att man nu radikaliserar de handikappade: revolutionära ledare och språkbruk begrips lättare nu när förtryckarna (läs försäkringskassan) börjar ta bort brödet.
Frågan är då: Hur ska vi använda oss av detta spontana intresset för mer revolution? Jo, vi måste som sagt först och främst ha en platt organisering eftersom motståndet måste vara spontant och kunna drivas av vem som helst, därför är det viktigt att vi inte ha några ledare. Dock ska givetvis de med tidigare erfarenhet av motstånd dela med sig av sin kunskap till de med mindre erfarenhet. Men dessa får inte bli ledare. Min erfarenhet av motstånd är att ett ledarskap i krigstider tar allt för mycket energi från sina militanter, detta måste vi undvika. Tar vi en titt på exempelvis den konservativa "gräsrots" rörelsen Tea Party, där har gräsrot blivit ledstjärnan och det är synonymt med spontanitet. Att vara gräsrot, ledarlöst och spontant med för en hel rad taktiska fördelar, den främsta är att motståndet blir som en hydra och får flera huvuden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar