En 30-årskris är i fullgång, tiden som 16-åring har återuppstått i ett mognare och intensivare paket. Då löstes det hela med att bli röd, reta brorsan med att sätta upp che-affischer på kylskåpet när han var på permission från norrlandsjägarna.
Nu är svaret något helt annat och det är att moget erkänna termer som bipolär, narcissist, paranoid, ängslig personlighet i sitt liv. Jag är inte sjuk eftersom jag vet att detta är jag och att jag är frisk i en sjuk värld.
Vem är skyldig då till mitt sjukatillstånd? Ja, som vanligt ligger felet i civilisationen, kontentan av viljan att kontrollera de farliga drifterna ... kunskapen om rätt och fel mot lusten o känslan att få leva ut. Detta är den verkliga dialektiken, den brutalaste av alla klasskamper som utkämpas i tystnad. Som vanligt vi ska skämmas, för vi har det ju så bra ... men sen när gjorde pengar oss lyckligare? Det är ju som min bror, han har bra jobb och hjälper mig gärna med materiella ting. Tack, visst, men den storebror jag behöver finns inte och vad kompenserar då en tvättmaskin för 5.000 kr?
Har pratat med honom om detta men han förstod inte ...
Det stämmer att människor av samma sort leker bäst. Detta kan ni bara se i min nya relation till min morfar och jag är särskilt stolt över att fått familjen att ge honom en chans till. Det känns som vi nu fokuserar rätt för även Satan blir religiös när han blir gammal ...
Frågan som ändå ställs: vem är jag?
Ja, ja jag vet att mitt bloggande legat nere en tid nu. Ibland är det så att man bara står ordlös. Det är just vad jag varit ... ordlös.
På ett sätt har jag känt mig meningslös, misstolka mig inte nu. Jag menar meningslös utifrån en tibetansk munk sätt att se det. Ett stort ingenting har ödmjukt fyllt min själ på sistone. Kort och gott har jag helt enkelt inte haft nått att säga.
Till dig vill jag däremot säga att jag funderat lite på ditt lilla "problem".
Vi två är mycket tänkande människor som förstår oss på det återkommande problemet med att vara vän med någon så pass mycket att vänskapen till slut för någon part känns för liten och olyckligtvis leder till att den tror sig vara kär. Någonstans känns detta så typiskt för män och kvinnor som är ensamma. Ja, kanske till och med desperat. Men sånt känns främmande för oss eftersom vi i det första rummet är självständiga. Samtidigt är vi båda romantiska nog att verkligen kunna det där med att vara kär o tycker det fåniga är rätt så charmigt trots allt. Det patetiska och svaga med att vara kär kan för oss vara supersexigt eller som vi brukar säga: "Det är porr!"
Det konstiga är att jag ofta bara känner mig kall, mordisk och trygg när jag är med dig, som jag nämnt förut så uteblir de patetiska "kär"-symptomen i närheten av dig. De finns helt enkelt inte och detta eggar mig. Informationen att våra operativsystem är kompatibla ljuder överallt, när vi möts blir vi ett plug and play ... Jag kan nöjt konstatera, vi är egentligen lika känslolösa du o jag.
Du har klart och tydligt indikerat att dig får man inte bli kär i. Det är bra. Tydlighet och gränsdragningar är viktigt. Nej, visst det respekteras helt och fullt. Därför kommer det aldrig sägas och kopplas bort för att bli en härlig american psyko känsla. En sadist tänjer ju alltid på gränsen och tortera lite här o där.
Låt mig avslöja en hemlighet ... Jag är inte heller någon man blir "kär" i. Minns en gång när jag var liten hur jävla förbannad jag blev när en tjej på kollo frågade chans på mig. Jag tog hennes brev o plastfiguerna hon gett samtidigt med det hemska brevet. Rusade över till henne, stormade in på hennes rum där hon oskyldigt satt på sin säng. Hon försökte börja le men jag hann före med att sula brevet o plastgubbarna i huvudet på henne. Jag lovar, hon slutade le ... Jag hoppas även att hon blev så pass traumatiserad efteråt att hon åratal framöver inte vågade fråga chans på någon. Med tanke på skräcken i hennes ögon tror jag nog att det också blev så.
Nu kommer ett hopp i texten som vanligtvis uppstår när en text blivit författad under en längre tid. Håll till godo.
Nej, dumma flickor man säger inte nej till en sadist bara så där. I alla fall inte utan konsekvenser. Då börjar han sakta ta fram sina verktyg och dra fingrarna längst med deras hårda ytor. Med ögon o hjärna inspektera o notera han njutningsfullt öppningar eller härliga brytpunkter. Han tar fram stänger och tångar i olika längd och storlek, som ämnas att används på dig ...
Ibland när du berättar om dina övriga hemliga platser på nätet uppträder ett bildspel där du torteras för att avslöja var dessa platser är.
Jag hoppas du vet vem du är eftersom du läser här till och från. Det gör ingenting om du vet eftersom vi lätt kan hålla tyst om det här o fortsätta som vanligt ... jag vill ändå inte ha vanliga relationer o det vi har är helt klart bortom något som är "normalt". Du minns väl hur dikten slutade ...
Internet ger möjligheter att vara anonym.
Här kan man konstiga relationer utan att behöva "frysas ute" eller stigmatiseras. Ett romantiskt hemligt förhållande eller en platonisk BDSM-förhållande är OK.
Det aktuella för tillfället är väl att jag börjar tro att jag är en konservativ, kryptofascistisk fundamentalist gubbe och att anledningen till denna svängning i min politiska världsbild har att göra med min sviktande hälsa. Som ni vet har jag de senaste 3 åren levt i livets slutskede med livshotande infektioner som avlöst varandra. Detta betyder att jag för mig själv för att vara ärlig måste sträva efter att exakt uttrycka vad jag känner och tycker utan undantag, jag måste helt enkelt bli en liten jobbig fascistgubbe i Rågsved... Men jag tänker inte dö utan att ha visat kärlek eller viskat på nätterna med ögonen till dig: "Jag älskar dig!"
Nu kryper det i kroppen igen, jag är sjukligt rastlös och idag stör verkligen min narcissism mig. Visserligen har jag sovit för lite men oavsett detta är det alltid akut där i bakgrunden, en brinnande eld vrålar: "Gör nått din jävla slöfock!"
Klockan är nio på kvällen och allt är igenbommat. Dagens uppgifter gjordes redan klart vid fyra, bolagsverket har fått sina papper och inget går att göra åt den svenska byråkratin.
Jag tänker ofta på dig och jag vill faktiskt inte ha dig där. Jag hatar kvinnor. Det vet du. Du vet även att jag hatar män och trivs bäst med kvinnor. Det känns så mjukt med dig och jag kommer aldrig kalla dig flickvän. Du förstår att du kan göra exakt vad du vill så länge dina blickar talar samförstånd.
Godnatt pojkflickan, var du än somnar i natt vakar jag över dig ...
Idag är jag en stenhård anti-fascist och visar du minsta tvekan i försvaret av demokratin kommer jag oförskämt låta dig veta vilken svikare du är.
Detta blogg-inlägg kommer därför givetvis genomsyras av fullständigt hat!
Men ibland är det bara skönt att få hata utan att behöva förklara varför ...
På en fest som nassarna höll på 20-talet så påpekade Himmlers fru följande: "Om de nazistiska rasbiologiska principerna hade följts fullt ut så hade hela det nazistiska ledarskapet med Hitler, Himmler och doktor Goebbels blivit underkända ..."
Himmler bröt dock den pinsamma tystnaden genom att säga: "Trots mina biologiska brister så har jag i allra högsta grad en arisk hjärna ..." ordningen återställdes för stunden. 
Vi som lever nu kan se det bisarra i hela ploten, vi kan se galenskapen och orimligheten i nassarnas sjuka jävla hjärna. Men hela denna felkoppling i hjärnan är vårt eget fel. Vi är alla, du och jag, skyldiga till framväxten av den fascistiska cancersvulsten ... från vuxen mobbning, hets mot sjuka och handikappade, förakt för gamla till fientlighet mot det okända. Vi har helt enkelt inte sagt nej till orsaken utan vi låter den härja fritt. Vi betalar priset för utanförskap och rädsla i form av ett fascistiskt spökknippe som ständigt kommer slå oss i ryggen ...
Nazism och fascism försöker ge sken av att vara ett politiska fenomen men är i själva verket ett psykologiskt svar på utanförskap och känslan av svaghet. Kort fattat dessa ideologier kommer när samhällets förakt mot svaghet biter sig själv i svansen och förvandlar sig själv till en konsekvens som stavas "den slutgiltiga lösningen."
Jag pratar av egen erfarenhet ... Jag vet att utanförskap skapar fascistiska tendenser och tankar.
Jag minns vid en skolavslutning att jag som 16-åring kände mig så pass utanför. Att när vi handikappade som en flock dumma får förts till den speciella plats i aulan där vi "muppar" skulle sitta och de icke-funktionshindrade snorvalparna började läsa dikter om frihet och annat jävla jämlikhets skit, ja då fantiserade jag om hur det skulle vara att skära halsen av dem inför deras icke-funktionshindrade föräldrar.
Jag ville locka fram deras sanna hat mot oss "avvikande", jag ville avslöja hur äcklade de var att deras "rena" barn tvingades beblanda sig med oss "smutsiga". Jag var som ett trängt djur i ett hörn och jag ville slå tillbaka mot det osynliga utanförskapet. Med våld om det så krävdes ville jag befria mig och mina gelikar från samhällets kritiska ögon. Allt skulle explodera och således ledda till jämställdhet, var tanken men det håller inte i längden eftersom en våldsspiral skapas. Man måste utrota utanförskapet annars skapas monster ...
Jag är inget monster. Men har man sett en vän blivit mördad på grund av sitt funktionshinder ja då balanserar man alltid på gränsen.
Jag gick i nian och jag gick "integrerat" det vill säga jag hade vissa lektioner med "vanliga" elever. Jag var på väg från B-huset, där vi invalider hade majoriteten av våra klassrum till A-huset. Minns att jag var smal, hade en grön väst på mig. Kommer även ihåg en Tors Hammare runt min hals ... Ett år innan hade jag övervunnit en ätstörning, så jag personligen kände mig bäst, vacker och "normal" när jag rullade mot A-huset.
Men plötsligt exploderade dörren framför mig upp och ut rullar en livrädd och gurglande *****. Han hade ryggmärgsbråk och gick i en RH-klass under mig. Efter en misslyckad shuntoperation hade han blivit förlamad på ena sidan så han pratade med ett gurglande från en annan planet. Ingen fattade vad han sa. Inte ens jag och otaliga gånger hade jag i hans ögon sett frustrationen och ilskan över detta.
Det slutade illa, för till slut blev han bara ett gurglande troll som alltid var arg och sket i folk när han rullade fram. Många hade blivit överkörda av ***** så den allmänna inställningen bland de icke-funktionshindrade var att någon borde spöa upp honom. Detta låg i luften och givetvis skulle någon ta hand om detta. Skolans värsting, själv en särling på sitt sätt klev fram och gjorde sig själv till de icke-funktionshindrades hjälte.
Tillbaka till berättelsen.
Bakom ***** kom värstingen och hans gäng. De får tag i ***** rullstol och puttar ut honom för trappan utanför dörren. Han slår bakhuvudet i stentrappan, han vrålar till av smärta men adrenalinet som berättar att han måste fly kortsluter allt. Smärtan försvinner och han kommer upp på hjulen igen och flyr snabbt platsen. Jag själv tittar snabbt ner i backen, undviker ögonkontakt med gänget. Uppvuxen i Rågsved visste jag instinktivt hur man gjorde för att överleva förortsbetongen. Så ett böjt huvud, en undergiven blick ner i marken och en stängd käft var receptet för att hålla pistolen som jag visste fanns i byxorna på gänget kvar där den hörde hemma.
Dagen efter var ***** död. Han hade under natten dött i en hjärnblödning. En "naturlig" död med tanke på hans omständigheter hade läkarna informerat föräldrarna. Så en obduktion gjordes inte. Jag visste bättre än dem om orsaken men vad hjälpte det när jag förträngde skiten. Glömde bort det hela och kunde inget berätta. År senare slog blixten ner ... frågan varför Adryan har du dina åsikter triggare igång minnesbilderna. Jag hör mig själv berätta för journalisten hur jag sett min handikappade vän bli dödad och att den skyldig för dådet skrattar när rektorn för vår skola har samlat oss i aulan för att berätta att ***** var död.
Med denna historia under bältet förstår jag fascismens inre själ och för mig är det inte konstigt att columbine-mördarna eller deras finska kopierings katter hade en sak gemensamt, de var särlingar som slog tillbaka och tog sig rätten att döda eftersom de såg sig själva som övermänniskor. Deras dåd var deras elddop för att äntligen vända situationen från att vara offer till att bli förövare; deras slutgiltiga seger i kampen om att få vara med bland alla andra.
Mitt slutord för detta långa blogg-inlägg får därför bli följande: "Ta er i akt! Jag, Adryan, är utanförskapets barn och jag har blivit handikappsfascist ..."
Är man sadist så är det just att få förgripa sig på någon annan, inte nödvändigtvis sexuellt som är tjusningen, att få utöva makt och kontroll över någon som inte vill. Detta gör att sadistens sexualitet i dags läget blir problematisk nästan patetisk.
I en demokratisk värld måste sadisten be om lov för att leva ut sina lustar, detta är mot sadistens psykologi också en av orsakerna till varför jag inte är sugen på att utöva min sexualitet. Det känns fånigt att behöva medgivande för att kalla dig hora och tvinga dig avslöja hemligheter under fruktansvärd tortyr.
Men samtidigt är det tryggt eftersom vem fan vill ha De Sade-kopior springande runt på gator o torg? Ni vill inte det nej.
Frågar du mig ler jag bara och åker därifrån ...
Jag rensar min facebook på "vänner" ... på obetydelsefulla Svenssons, men det visar sig slutligen mest vara blåsta brudar som stryker med.
Mina riktiga vänner har ofta varit kvinnor, det är så jag trivs bäst med dem. Som partners nej tack, inte som situationen ser ut nu.
Du har för mycket problem kvinna!
Om vi för en gångs skull är ärliga mot oss själva, ja då är kvinnan en psykos ... visst gäller detta även män, men problemet är värre med kvinnor eftersom hon är den som generellt fostrar barnen. Som det ser ut nu så är det dårar som ansvarar för framtida generationer. Visst vi lever i ett patriarkat men fortfarande ansvarar kvinnor för barnen. Det är alltså kvinnor som genom att fostra barnen passivt upprätthåller det patriarkala systemet. I skolan var brudarna stolta när läraren berättade myten om att några grekiska kvinnor hade stoppat ett krig genom att kollektivt säga nej till sex om männen inte slutade kriga. Det fåniga i det hela var att det verkade som berättelsen räckte för att få tjejerna att fortsätta härda ut systemet som alltid skrattar åt henne.
Va fan! Vad är ditt problem? Gillar du att förnedras? Älskar du att skära dig själv? Brukar du spy? Visst är choklad och tårar en lycklig kombination? ... jag hoppas du dör kvinna!
