Öppet brev till allmänheten och berörd ansvarig.

Mitt namn är Adryan Linden och jag blev nyligen svensk medborgare. Detta blev jag 1993 när lagen om stöd och service för personer med funktionshinder infördes. Detta trots att min släkt varit svenskar daterat ända tillbaka till 1500-talet.

Innan lagen så var jag omöjligen en svensk utan jag var inget mindre en slav under statens välvilja eller illvilja, men för att du ska förstå mig bättre kan du kalla mig för patient.

Innan LSS-lagen när jag var ungefär 16-år gammal, en tid i livet som alla andra (icke-funktionshindrade) fick möjligheten att utforska livet, kanske konfirmera sig, få uppleva sin första kärlek eller kanske få åka på sin första resa utomlands i form av en språkresa. Just då, när egentligen om världen hade varit rättvis även jag skulle fått göra vad en ”normal” 16-åring skulle fått gjort, så var jag hänvisad till min säng. Utan egna assistenter så låg jag i min säng hemma nerbäddad och ”nattad” av min mor varje kväll vid klockan sju. Jag fick ligga ångestfylld, sorgefylld och så ensam (det gör ont i mig fortfarande idag när jag tänker på detta. Jag fylls av en inre obeskrivbar smärta i hjärtat. Jag känner mig dödligt sårad av kräkning och jag kan inte gråta, utan jag vill kräkas. Kräkas ut ondskan som låg på mitt bröst och tyngde mitt hjärta) i min säng. Mitt högsta nöje på den tiden av husarrest var att titta på tv:e, men inte ens det räddade mig eftersom ändå samtidigt tvingades jag ligga och lyssna på mina syskons ”normala” liv. Det jobbigaste ljudet jag visste då, det var deras skratt. Åh, Gud vad jag hatade deras skratt. Mitt andra högsta nöje i mitt liv under den här tiden var dokumentärer på Discovery. Tack till dem så lärde jag mig att det fanns någonting som hete mänskliga rättigheter. Alltså att det fanns grundläggande friheter enbart på basis att man är människa oavsett funktionshinder eller inte. Jag kunde börja drömma om frihet, på samma sätt som Nelson Mandela när han befanns sig fängslad på Robben Island eller Mahatma Gandhi när han lede Saltmarchen. Om du är obekant om båda dessa herrar så föreslår jag starkt att du tittar upp dessa herrars livsöden, och funderar på vad deras liv säger dig om hur DU ska behandla oss handikappade idag.

Jag ber till ert hjärta, nej ännu större jag ber till er själ, sluta upp med att slakta LSS. Gör vad som helst, utöva ministerstyre om det är vad som krävs för att stoppa galenskapen som uppstår när man bedriver häxjakt. En av mina släktingar var den berömda häxornas försvarare, jag ska kort beskriva min släkting Fredrik Bagge (1646-1713) öde. Han var prost och riksdagsman, därför blev han ledande i jakten på häxor, men han blev några år in på sitt ämbete brutalt väckt av hur galet en häxjakt blir för de oskyldiga. Han fick nämligen uppdraget att döma sin egen mor. När detta hände så förstod han att häxjakter mindre än sällan fångar häxor utan desto mer dömer oskyldiga. Han började försvara häxor och fick epitetet häxornas försvarare. Jag är stolt över min släkting eftersom han lär oss vad en svensk är, alltså någon som inte accepterar orättvisor. Jag bjuder in dig och hela svenska folket att tillsammans med mig vara stolt över min släkting. Nu tänker du vad har detta att göra med nedskärningarna eller de hårdare bedömningarna från försäkringskassan. Det jag berättade var inget annat än en liknelse, det jag menade är att försäkringskassan är som förr i tidens häxjägare och att man jagar ”fuskare” på bekostnad av de oskyldiga som döms bara för att det kanske trots allt skulle kunna vara fuskare.

Mvh, Adryan Linden